Hagmarksekar

Fler än 1000 olika lavar, mossor och insekter är beroende av grova ekar som står öppet. Eftersom sådana ekar blivit en bristvara gäller det att ta vara på de som finns kvar och även sörja för återväxten.

Hagmarksekar, med breda kronor med kraftiga grenar som börjar långt ner på stammen, har mycket höga naturvärden. Minst 400 lavar och mossor samt omkring 800 insektsarter är mer eller mindre beroende av ek. Men för att ekarna ska vara intressanta ska de vara gamla med grov bark och stå öppet så att sol och värme kommer åt stammen. Finns det sedan håligheter med mulm, som är ett brunt pulver som bildas av nedbrutet trä, spillning från insekter mm är det ännu bättre. I mulmen lever många sällsynta skalbaggar. Håligheterna utnyttjas också av fladdermöss och fåglar, till exempel skogsduva.

Den här sortens öppet stående, grova ekar har blivit allt sällsyntare. Ekhagar har lämnats att växa igen eller planterats med skog. Och även om de gamla ekarna lämnas kvar lever de inte särskilt länge när skogen runt omkring börjar sluta sig eftersom en ek som växt upp i ett öppet landskap inte klarar konkurrensen när yngre träd växer in i kronan. Skuggan gör också att varken lavar eller insekter längre trivs på ekar som står inväxta.

Som en följd har de insekter, lavar och mossor som är knutna till hagmarksekar blivit allt sällsyntare. Därför gäller det att sköta de grova ekar och ekhagar som finns kvar. Det är också viktigt att sörja för en återväxt av hagmarksekar som kan ta över när de gamla så småningom dör. För att rädda livet på ekarna gäller det att gallra och hugga fritt kring eken så att kronan blir fri och så att solen når även de nedersta grenarna och stammen.

De flesta, troligen alla, ekhagar som finns kvar kring Höör har en tidigare historia som ängsmarker där bönderna skördade hö. Efter slåttern, som vanligtvis påbörjades någon gång i mitten av juli, släpptes betesdjuren in för att beta av återväxten. Trädskiktet hölls glest för att solen skulle kunna nå marken och ge god gräsväxt.

Senare, kring förra sekelskiftet då jordbruket genomgick en häftig utveckling med mekanisering och nya metoder, upphörde bruket av naturliga slåttermarker nästan helt. Handelsgödsel gjorde det plötsligt möjligt att istället odla gräs (hö) på åkrarna och det månghundraåriga ängsbruket gick i princip i graven. De ängsmarker som inte odlades upp övergick istället till betesmarker.

I Höörs kommun finns många värdefulla ekmiljöer. Vid Bosjökloster står till exempel ett antal mycket gamla ekar. Den största har en omkrets på cirka 10 meter. Sveriges mest kända jätteek är annars Rumskullaeken i Småland, med en omkrets på över 13 meter. Åldern på Rumskullaeken har uppskattats till ungefär 1000 år.

I skogen är det annorlunda. Skogsbrukets ekar ska växa tätt så att stammen blir hög och rak utan kvistar och grenar. Sådana ekar har inget större värde för insekter, lavar och mossor. Dels beroende på att stammarna får för lite ljus och värme, men kanske framförallt för att de inte hinner bli tillräckligt gamla, grova och ihåliga innan de avverkas.

 

Sidan kontrollerad 13 april 2012Kommentera sidan